
Självklart målades Ryssland ut som ett hot mot Sverige. Sverige måste hette det helt lita till sin egen försvarsförmåga fast den är otillräcklig. Men inte nog härmed utan inget annat land ville ställa upp till vårt försvar påstods det.
När undertecknad påpekade den särskilda skrivningen och överenskommelsen i Lissabonfördraget (EU.s Grundlag sedan 2009) påstod föredragshållaren att detta avtal inte var giltigt! I så fall är väl inte något annat som står i fördraget giltigt?
Så här står det nämligen:
”Om en medlemsstat (28 st) skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med ”alla till buds stående medel” i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga”. Etc.
Till saken hör att två av EU:s stater är ”kärnvapenländer”. Talet om att Nato i ett sådant fall skulle stå utanför och inte ingripa till stöd för angripit land håller inte. Nato-trupperna är i de fall resp. EU-land är anslutet till Nato integrerade med landets reguljära armé och kan inte särskiljas.
När man så enkelt ogiltigförklarar överenskommelser ingående i vad som är den mest grundläggande överenskommelsen mellan Europas EU-stater, kan jag inte tolka det på annat sätt än att man återigen vill manipulera medborgarna. Ett av skälen härtill är att få med Sverige i Nato men också skrämma fram mer pengar till försvaret.
Till detta kan läggas att den utrikespolitik som i dag förs såväl från svenska UD som från EU mot Ryssland, snarare ökar krisen, men också ökar risken för ett inbördeskrig i Ukraina. Jag tror aldrig Sverige tidigare i modern tid fört en utrikespolitik som så medvetet haft syftet att skapa konflikt med Ryssland.
Att Ryssland lika lite som USA under Cubakrisen vill ha kärnvapenmissiler inpå sina gränser borde vara en självklarhet för alla som värnar världsfreden. Det vi nu ser är ett återupptagande av det ”Kalla kriget” från väst.
/Olle Ljungbeck, Gävle