KRÖNIKA i Svd. Så här inför nationaldagen kan det vara på sin plats med några funderingar kring Sverige och svenskhet. Inte minst frågeställningen ”vem är egentligen svensk” verkar ha blivit lika vanlig som förvirrande för många människor.
För ett par veckor kände sig någon nödgad att berätta att hen (!) inte tyckte att jag är svensk. Jag vet inte vad det är med mig, om det är något särskilt hormon jag utsöndrar. Men främlingar känner hela tiden ett behov av att berätta om hur de känner inför min svenskhet. Så har det varit hela mitt liv, det har bara blivit lite vanligare.
Hursomhelst, det hela ledde till en diskussion där jag försökte förklara fakta. Det står faktiskt i mitt pass: ”Nation – Sverige”. Hen hävdade att passet är helt irrelevant eftersom utfärdandet av det knappast kan ha fått mig att känna mig som svensk.
Det är ett argument jag har svårt att förstå. Inte bara för att jag såg en bebis få sitt nya pass när jag senast förnyade mitt – och starkt betvivlar att den kände sig som just svensk i det ögonblicket. Trots att gråt och nedbajsade byxor kanske påminner en del om midsommarfirande.
Men jag förstår helt enkelt inte logiken. Hur ska en känsla kunna ändra på fakta? Det finns människor som bor här hela sina liv utan att känna att de tillhör nationen, men de tillhör den ändå. Om jag går i klass 7A och inte känner mig som en del av klassen så är det kanske tråkigt, men jag går ju ändå i klassen. Fakta.
Sedan är det en annan sak att olika medborgare kan ha olika etniciteter, jag till exempel har kurdisk etnicitet. Men det är ett annat ord än nationalitet. Alltså: alla svenska medborgare är svenskar men alla svenskar är inte medborgare. Däremot finns ingen motsättning mellan begreppen. Det är inte ”hälften, hälften” som gäller utan ”både och”. Inte halv, utan dubbel.
På samma sätt som någon kan vara homosexuell, innebandyspelare och skåning, så kan man också vara svensk och kurd. Alla personer består av en uppsjö av olika identiteter och det är upp till individen själv att avgöra hur mycket vikt man lägger vid vilken.
För vissa kanske medborgarskapet, alltså nationaliteten, inte betyder ett dugg. För andra – som för mig – betyder det allt. Men det måste vara upp till varje individ att avgöra, inte för politiker eller andra. Sen är det bara att titta historiskt, när samhället börjar lägga vikt vid folks etnicitet så har det inte direkt slutat bra.
Ju fler som ser medborgarskapet som inkluderande, desto bättre tror jag att det kommer att bli för oss alla. Vi blir en mer välmående nation om fler inser att svenskar kan vara kristna, judar eller muslimer, att de kan heta Johanna, Vincent eller till och med Soran, och framförallt: att en svensk kan se ut hur som helst och ha vilken etnicitet som helst.
Sedan kan alltid en person, säg Henrik Schyffert, känna sig som en 20-åring precis hur mycket han vill, det förändrar inte det faktum att han snart är 50.
Soran Ismail/Svenska Dagbladet
Relaterat Soran Ismail:
Soran Ismail hotade gravid flickvän göra abort annars lämnar han – födde ändå.
“Soran Ismails kamp – lunchar med Bylund (SD)”
SD-hataren Ismail och manshataren Wennstam nya kolumnister i SvD
Toppmoderat riskerar uteslutning efter: ”Hallå du korkade Zoran Ismail!”
Dagens citat: Soran Ismail
Chefredaktör portas från Sveriges Radio
Sveriges Radio stoppar Soran Ismail fram till valet för att inte gynna SD
Niklas Orrenius: ”SD-topparna Jomshof och Bylund umgås med Soran Ismail”
Kända svenskar kommer ut som kulturrasister/rasbiologer
Soran Ismail: ”Kurd är en etnicitet men inte svensk”
Video: Soran Ismail om upploppen i Husby
”100 procent svensk och 100 procent kurd”
”Svartskalle” verkar okej att säga – för vissa
Ledare i LT: SD är kackerlackor som skall utrotas