Efter EU-valet och en fullkomligt skandalöst partisk och ensidig valvaka i SVT som det första dygnet resulterade i mer än 300 anmälningar till granskningsnämnden har media haft fullt upp med att förfasa sig över att “EU-kritiska, högerpopulistiska, nazistiska, främlingsfientliga, högerextrema, islamfientliga, rasistiska” partier fick stora framgångar.
Verkligheten kommer ikapp, journalisterna försöker hantera sitt smärttillstånd med rena ryggmärgsreflexer, demonisering varvat med ihjältigande. Det är naturligtvis en stor motgång för vänstern och media (vilket är ungefär samma sak) att Sverigedemokraterna fick 9,7 procent av rösterna.
Men det verkligt uppseendeväckande valresultatet är det här: För första gången avtecknar sig Sveriges politiska och ekonomiska överklass som en tydligt urskiljbar och tämligen homogen grupp vänsterextremister med kraftiga inslag av kommunister och feminister inom ett geografiskt avgränsat område.
Det är en historiskt ny situation, överklassen har av tradition varit borgerlig. Den nya överklassen bor på Södermalm i Stockholm. Där röstade drygt 70 procent på vänsterpartierna. Valresultatet avslöjar också att Sverige allt snabbare slits isär; ekonomiskt, geografiskt, politiskt. Det är synnerligen oroväckande.
På Söder bor ett guldkantat låtsasproletariat
De flesta av Söders drygt 100 000 invånare är högutbildade och har välavlönade arbeten. Medelinkomsten 2012 för män 25-64 år boende i Södra Hammarbyhamnen var 486 100 kronor, för män och kvinnor 421 900 kronor. För män och kvinnor 25-64 år vid Mariatorget 377 500 kronor, i Södra Sofia 374 500 kronor. Att jämföra med medelinkomsten för hela Sverige, 251 200 kronor.
Det är visserligen en bit kvar för Söderborna till medelinkomsten i Oscars (567 400 kronor) eller Hedvig Eleonora församling på Östermalm i Stockholm (503 600 kronor). Men det står ändå klart att Söder är befolkat av ett guldkantat låtsasproletariat, i alla bemärkelser beläget mycket långt från varmvalsverket i Avesta.
Men varför är de inte lyckliga?
Majoriteten av Söders överklass bor i bostadsrättslägenheter som de i många fall fått köpa till vrakpris vid ombildning från hyresrätt och som nu värderas till många miljoner. De har allt som de någonsin kunnat önska sig och som många avundas dem. Alla vill till Stockholm, alla vill bo på Söder. Det är där pengarna finns. Sedan år 2000 har innerstadsborna ökat sin inkomst med 46 procent.
Men varför är de inte lyckliga? Varför ser de privilegierade Söderborna så sura och förbittrade ut, som om de verkligen avskyr de människor de möter? Krönikören Marcus Birro, med ursprung i Göteborg och inflyttad till Hornstull på Söder i Stockholm, skriver i Expressen:
“Jag lever i de snörpta munnarnas stad. (…) Men varifrån kommer denna gallfärgade syrlighet i folks ögon? Jag möter ju framgångsrika människor på de här gatorna. Hornstull kryllar av folk som lyckats i livet, som får jobba med det de vill, som har en spännande fritid, som tränar, källsorterar och grillar på innergården. Ändå ser de så arga ut. Södermalm kryllar av unga kvinnor som förvandlats till arga tanter. De tycks tro att den nya tidens feministiska vänstervind, själva friheten i sig själv, kräver att de beter sig oförskämt mot andra, särskilt män de inte känner men kanske läst något att någon sagt något om… (…) Ingen ler. Den som ler utan anledning måste vara en idiot. Eller kristen. Vilket på Södermalm är ungefär samma sak.”
På Söder trängs miljöpartiets gröna khmerer med babyrosa radikalfeminister. De är övertygade om att kommunism, genderfeminism och miljö- och invandringsfundamentalism är svaret på Europas ödesfrågor, och de uppvisar alla kännetecken på det som utmärker en härskande klass: makten, pengarna, arrogansen, tolkningsföreträdet i debatten samt en djupgående resistens mot fakta.
Läs hela krönikan på snaphanen.dk