Leyla som heter något annat på riktigt har en farfar och pappa som drev på ett tvångsgifte. ”Om inte mamma varit hade jag gift mig – till 300 procent. Man vill offra sig för sin familj, fast det egentligen är de som offrar dig”, säger Leyla.
Leyla berättar om en uppväxt i Sverige, men som inte var svensk – fast den borde varit det eftersom de kommit till Sverige och för att integreras skall man leva efter landets seder och regler. Familjen kom till Skaraborg när Leyla bara var några år, från ett muslimskt land i Mellanöstern.
Leyla och småsyskonen tvingades se sin pappa misshandla mamman och levde med ständiga bråk. Det var gap, skrik och misshandel, när barnen la sig och när de vaknade. Anmäla hjälpte inte – polisen är för oduglig och pk.
– Man blir inte trodd av polisen. Mamma var nära att förlora oss barn. Vi var på väg bort.
Till slut drev mamman igenom skilsmässa. Och detta underlättade inte livet, av många kulturella skäl. Hela tiden trakasserades mamman av de manliga släktingarna.
– De höll koll, ”din dotter är ute, hon får inte träffa henne eller honom”, eller ”din son gör det och det”.
Den muslimska pappan förde även bort syskonen flera gånger.
– Pappa tog oss till hemlandet, ringde mamma och sa att hon aldrig mer skulle få se oss.
Mamman kopplade då in UD, men de var maktlösa – men det är UD inte när en så kallad ”svensk” sitter i trångomål efter ha begått brott på den grövre skalan. Då jäklar är det fart på dem. Leyla var sju år och minns hur hon frågade efter mamma. Efter några veckor återvände pappan med barnen.
– Mamma fick stå ut med mycket, hon gick ner till 45 kilo, det var en kamp varje dag. Vi har aldrig fått vara barn som haft en mamma som mådde bra och orkade med oss.
Ingen svensk anade hur hårt hållen Leyla var.
– Det var ett rent helvete. Jag fick inte gå ut, fick inte åka nånstans med mina kompisar, det var bara direkt hem efter skolan. En flicka går inte ut efter klockan sex. Ingen kan veta hur det känns att vara inlåst inom fyra väggar, om man inte varit med om det.
Leyla tycker att hon missat mycket.
– Jag har aldrig fått göra något, fick inte välja vad jag skulle plugga, har aldrig stått på ett par skridskor.
Till skolkamraterna sa hon att hon inte ville, eller skyllde på att mamma var sjuk. När Leyla var 14-15 år började släkten passa ännu hårdare på henne.
– Jag stod och hoppade hopprep när farfar skällde ut mig,
– En kvinna hoppar inte hopprep, sa han.
Farfar tyckte att det var dags för Leyla att gifta sig.
– En 50-årig man hade fått syn på mig på en fest för landsmän och var intresserad.
Mamma sa tvärt nej, att det var för tidigt. Men förslagen på friare och tjatet fortsatte. Leyla hade alltid varit mammas högra hand. Hon tror att hennes pappas familj ville försvaga mamman genom att ge bort Leyla. Men de kom ingen vart med giftermålet.
– Mamma var stenhård. Våra problem eskalerade, hon fick ingen ro.
Efter Leylas student tog pappan med sig barnen på semester till Danmark för att hälsa på släkten.
– Resan var skum och jag anade att något inte stod rätt till.
Sociala möten och middagar avlöste varandra, kvinnor kom med sina söner. Det gick upp för Leyla att de var tilltänkta äkta män.
– Nu förstod jag varför jag plötsligt fick åka iväg och fika med olika män, när jag annars inte fick gå ut alls. Jag blev skogstokig. Jag ville absolut inte gifta mig, jag ville ju bli störtkär och ut och leva.
Leyla vågade dock inte annat än att spela med, fast när hon fick chansen sa hon allt hon visste att friarna inte ville höra.
– Jag la fram det omöjliga, sa ”jag ska bli säljare som kommer ut och resa och aldrig vara hemma. Jag tycker inte om att laga mat, jag klär mig gärna utmanade, min bröllopsklänning ska vara designad.”
En av friarna kom från en mycket rik familj.
– Han var annorlunda, trevlig på alla sätt. Men jag ville inte. Jag var livrädd och hade hört så mycket av mina tjejkompisar, som hade gift sig. De var inte lyckliga. Familjen hade sjukt mycket pengar. De lovade att starta ett företag i Sverige där alla skulle få jobb. Farfar sa ”om du tar den här mannen så lämnar vi din mamma ifred”.
Leyla kände förvirring och press.
– Vart skulle jag ta vägen? Vad skulle jag välja, mig själv eller familjen?
Till slut sa hon ja.
– Mamma har lidit tillräckligt. Jag ger det här en chans. Jag ville skona mina syskon också.
Leyla försökte förhala förlovningen och sa att hon behövde tid. Hon åkte hem och mådde dåligt. Han skickade presenter. Mamma frågade ”Är du kär, vill du det här?”
– Jag ljög, grät i ensamhet, tappade vikt och mådde allt sämre. Det var ett avtal med Djävulen.
Leyla kan förstå att många pressas att säga ja.
– När du ser din mamma lida, blir det ett sätt att lindra för henne. Även om det blir en ond cirkel då dottern gifter sig fast hon inte vill, kan hon tänka att ”då kanske mamma kan komma hem till oss och vila upp sig”.
Det finns även oviljan att göra familjen besviken.
– Du vill inte vara den som smutskastar din familj, som stampar på familjens heder och blir stämplad för resten av ditt liv.
Hot om våld och död finns även i bilden.
– Jag satt hos kuratorn och vågade inte berätta. Jag hade ingen tillit till samhället och hade sett andra råka illa ut. Många tjejer som öppnade sig blev svikna och fick ett helvete.
Hon hade hört manliga släktingar prata om andra: ”Hon är en hora, hade det varit min dotter hade jag haft ihjäl henne” och ”Vi hittar dig om du hör av dig till socialen”.
– Dörren står på glänt hela tiden. Men öppnar du den finns inte en jävel som räddar dig därute.
Så ringde den tilltänktes mamma och sa att de var på väg att hälsa på.
– Paniken växte, jag visste att det skulle bli tal om ringar. Tjejen får inte avsluta, men jag störtlipade och sa att det var slut. Mamma undrade vad det var.
– Jag gör det för dig och mina syskons skull”, sa jag.
Det brast för mamman.
– Aldrig har jag sett mamma så arg. Rasade, svart i blicken. ”Jag har inte tagit hit min dotter, utbildat henne och gett henne frihet, för att hon ska leva som en hemmafru på medeltiden” sa hon.
Mamman ringde upp familjen i Danmark och avvärjde giftermålet.
– Det förde familjen samman och gjorde det enklare för mamma. Ringde någon om frieri, klippte hon bara av: ”Jag säljer inte tomater, hejdå”. Farfar och pappa förlåter jag aldrig.
Leyla vet att hennes upplevelser är alltför vanliga, men att det inte pratas om det.
– Många ser äktenskapet som en flykt från verkligheten som instängd. Har man tur och det är en bra man, låter han kvinnan jobba och komma ut. Många lever bara genom barnen. De får aldrig uppleva äkta kärlek.
Hur ska man komma ur det här?
– De som kommer hit måste ta del av kunskapen om våra svenska lagar. De kvinnor som kommer hit vet inte att de kan få hjälp om de polisanmäler mannen. De tror att de skulle svälta, inte få tak över huvudet.
Kunskap saknas även hos polisen, menar Leyla. Vid två tillfällen när kvinnor i Leylas närhet anmälde sina män för misshandel ringde polisen hem till männen. Med andra ord är det livsfarligt att anmäla.
– Man tar det inte på allvar.
Leyla tror på kunskap och på att argumentera. Myndigheter bör ha mer kunskap om kulturer och religioner. Många förknippar tvångsgifte med islam vilket inte riktigt stämmer.
– Det står inte i koranen att man ska tvingas gifta sig eller om kusingifte, utan det är kulturellt.
Hårdare straff är nödvändigt.
– De straff vi har avskräcker inte från att strunta i svenska lagar. Misshandlar man och dödar sitt eget barn ska man ut ur landet. Eller sitta i fängelse i sitt eget land, anser hon.
Idag lever Leyla med en man hon själv har valt. Allt hon varit med om har satt spår.
– Jag blev otroligt stark, mycket tack vare mamma, skriver falkopingstidning.se.
Gudrun Schyman, feminister, Åsa Romson, Annie Lööf! HALLÅ! Läser ni detta eller…?