KRÖNIKA i expressen. Karin Forslund ville inte störa. Sent på natten försökte den 95-åriga kvinnan själv ta sig till toaletten och föll framstupa. Hon försökte igen och föll lika illa. Medan varenda jävla parasit som importeras har personlig buttler 24 tim.
Bilden av svensk äldrevård är en blåslagen kvinna på ett underbemannat äldreboende.
– Vi skulle önska fler anställda, säger Åsögårdens enhetschef till Söderhamns-Kuriren. Men den budget vi har räcker inte till det.
95-åriga Karin bor i ett av servicehusen på vård- och omsorgsboendet Åsgården i Söderhamn. Fyra gånger på två veckor har hon ramlat när hon försökt ta sig till toaletten själv, trots att hon sitter i rullstol.
Tre av fallen slutade i stora blåmärken över ansiktet och kroppen. Hennes dotter berättar att anledningen är att Karin känner sig besvärlig för personalen som har mycket att göra. Dessutom är hon orolig för att kissa på sig eftersom det ibland kan ta tid för personalen att komma.
Söderhamn är inte undantaget, utan snarare regeln inom svensk äldrevård. Under tjugo år har äldreomsorgens andel av BNP minskat med fem procent. Antalet gamla som över huvud taget får någon omsorg har minskat med över sju procent.
Ekonomerna Anna Hedborg och Dan Andersson visar i en rapport för tankesmedjan Arena idé att äldreomsorgen försämrats. Att gapet mellan resurser och behov snarare växer.
Sedan 1969 har antalet svenskar över 80 år blivit tre gånger så många. Antalet som fyller 100 år har blivit femton gånger så många.
Samtidigt har de som ska försörja dem blivit allt färre. År 1970 gick det 25 yrkesverksamma på en 80-åring. I dag är de nere på 12 som ska stå för vården och omsorgen om en gammal medmänniska.
Ska vi ha det så här?