Det närmar sig val. Det är tydligt på flera sätt – högt tonläge, ökad polarisering och flygande ord till höger och vänster.
Än en gång lyfts också diskussioner om hur Sverigedemokraterna som parti, och våra företrädare, bör behandlas. Nu i dagarna handlar det om att ett flertal fackförbund valt att utesluta aktiva sverigedemokrater, åtminstone de som aspirerar på förtroendeposter inom förbunden.
Jenny Bengtsson, ordförande för Hotell och restaurangfacket Stockholm Gotland samt riksdagskandidat för vänsterpartiet, argumenterar för fack med denna hållning ur ett antal, felaktiga, perspektiv (Brännpunkt 15/7). Först ut kommer grundlösa anklagelser om att våra företrädare skulle sakna intresse för likaberättigande på arbetsmarknaden – trots att just detta är något Sverigedemokraterna starkt står upp för, inte minst genom att konsekvent vända sig emot alla former av särbehandling.
Bengtssons okunskap om och fördomar mot såväl våra företrädare som vår politik lyser stark texten igenom, men det finns även principiella antaganden och ståndpunkter som är minst sagt problematiska. Oss veterligen har ingen hävdat att det skulle vara en självklar rätt för sverigedemokrater att ha förtroendeposter, den enda åsikt som har förts fram är att ett partipolitiskt engagemang inte bör utesluta från att kandidera. Problemet är ju att medlemmars val av förtroendevalda underkänns, alldeles oavsett hur starkt stöd representanterna har.
Det finns dock en ännu större fråga, och något som samtliga fackansluta bör fundera över. Den svenska modellen bygger till stor del på de breda fackliga sammanslutningarna som grundats på gemensamma intressen för arbetare inom samma bransch, inte politiska ståndpunkter eller partisympatier i övrigt. Den väg fackrörelsen nu verkar vilja gå, där politiska åsikter står över samling kring arbetsmarknadsfrågor väcker funderingar kring den framtida rollen för fackföreningar.
Ja, det står arbetare fritt att organisera sig i nya förbund. Det kommer onekligen leda till en ny situation med en uppsjö av olika fackföreningar som alltmer liknar andra idéburna rörelser och lobbyorganisationer. En oundviklig följdeffekt blir att fackens roll urholkas och att arbetarna splittras.
Dessutom är fackförbund inte som andra föreningar. De har en särställning såväl juridiskt i arbetstvister som som praktiskt genom att ansvara för myndighetsutövning via a-kassorna. En rimlig vidareutveckling av en förändrad facklig situation och övergång till ideologisk verksamhet är att denna särställning ses över. Den svenska modellen kommer helt enkelt att byta skepnad radikalt. Är det verkligen vad fackrörelserna eftersträvar?
MATTIAS KARLSSON (SD)/Svenska Dagbladet.
riksdagsledamot och ledamot i arbetsmarknadsutskottet
PAULA BIELER (SD)
riksdagskandidat och jämställdhetspolitisk talesperson