DEBATT : Vi i SD har blivit öppet villebråd för hat. POLARISERING Under åren som gått sedan jag blev sverigedemokrat har jag mött bortvända blickar, mottagit avståndstaganden och sett kontakter försvinna skriver Paula Bieler på SvT-debatt
Att det skulle bli tufft privat var jag beredd på. Vad som däremot gör mig arg och ledsen är tonen i det offentliga samtalet, och hur den hela tiden försämras. I förra veckan attackerades återigen en sverigedemokrats hem. Denna gång blev det mer uppmärksammat än vanligt, och jag läser på flera håll hur folk tar avstånd. Det är givetvis välkommet. Men de borde inte vara förvånade, skriver Paula Bieler (SD).
Vad som däremot gör mig arg och ledsen är tonen i det offentliga samtalet, och hur den hela tiden försämras. I förra veckan attackerades återigen en sverigedemokrats hem. Denna gång blev det mer uppmärksammat än vanligt, och jag läser på flera håll hur folk tar avstånd. Det är givetvis välkommet. Men de borde inte vara förvånade, skriver Paula Bieler (SD).
”Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.”
Jag vet inte hur många gånger ovanstående ord har citerats. Statsministerns reaktion på och behov av att relativisera våldsdåd, den gången en allvarlig knivattack, mot sverigedemokrater är värda att påminna om. Vanligtvis brukar det lyftas just i kontexten att Reinfeldt indikerade ett resonemang likt ”som man bäddar får man ligga”, men i dag vill jag att ni läser orden med ny mening. Smakar på dem. Reflekterar över dem. ”De som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande.”
Samma dag som jag deklarerat mitt stöd för Sverigedemokraterna fick jag meddelanden från en tidigare vän som ville avsluta vår relation. Det var den första. Under åren som gått har jag mött bortvända blickar, mottagit avståndstaganden och sett kontakter försvinna.
Jag har vant mig vid att hitta undvikande svar när personer frågar vad jag arbetar med – inte för att jag inte är stolt utan för att jag vill att de ska hinna se mig åtminstone en liten stund innan de ser ”en sverigedemokrat”. Jag har vant mig vid att uppleva den förändrade stämning som infinner sig då mitt partiengagemang framkommer.
Att det skulle bli tufft privat var jag till viss del beredd på när jag gjorde mitt val. Det tar jag. Det har dessutom blivit mycket bättre, allt oftare möts jag av nyfikenhet i stället för avståndstagande. Vad som däremot gör mig matt, frustrerad, arg och ledsen på en och samma gång är tonen i det offentliga samtalet, och hur den hela tiden försämras.
Det mest uppenbara är allt hat som flödar öppet; hot, illvilliga provokationer, trakasserier riktas åt alla håll, från alla håll. Det lämnar en bitter smak efter nästan varje besök i sociala medier, nätforum och kommentarsfält, och jag ser allt oftare hur personer antingen skräms bort eller sugs in i samma retorik själva. Polariseringen är tydlig. Vi- och dom-tänkandet flödar.
Som sverigedemokrat märker jag dock av en annan polarisering, mer subtil och samtidigt minst lika förödande. Minst lika djävulskt bitsk. Den kommer från alla dem som jag i övrigt oftast respekterar. Som beter sig korrekt, tänker på ordval, följer med i resonemang. Men som samtidigt, i tid och otid, känner behovet av att markera avstånd. Som i en utläggning om hur fel det är med politiskt motiverat våld känner sig tvungna att förklara att offret minsann själv hade sagt si eller så.
Som konstant lägger till ett ”jag står verkligen inte för Sverigedemokraternas åsikter” när de sedan fortsätter med att dela våra resonemang eller ställa sig bakom politiska förslag som är identiska med våra. Som inte vågar stå för att de ens pratar med oss. Som besväras mer av att riskera att kopplas samman med Sverigedemokraterna än att erkänna att ibland kan man tycka lika, ja ibland kan man till och med tycka olika men samtala ändå.
Det varnas för att normalisera, legitimera, ge utrymme. I stället väljs att isolera, stigmatisera, stänga ute. Som om sverigedemokratin skulle smitta. Det är viktigt att visa att ”vi” inte är som ”dom”.
Som sverigedemokrat är jag brännmärkt i det offentliga samtalet. Mina ord anklagas för att vara en putsad fasad, det jag säger ges en annan innebörd. Det pratas hellre om mitt parti och hur vi ska bemötas än med oss, med mig. Jag ska inte tas i med tång. Om man talar med mig gör man det för att man är så vidsynt och tolerant att man kan göra det trots att jag är sverigedemokrat.
För att visa att man minsann vet att bete sig som folk. Jag kan tala om att när någon skakar min hand och samtidigt säger ”ja man måste ju kunna bete sig civiliserat, även om du är sverigedemokrat” då är det ett slag lika hårt som att ignorera mig helt.
I förra veckan attackerades en sverigedemokrats hem, igen. Det är inte första gången någon ur mitt parti blir attackerad. Denna gång blev det mer uppmärksammat än vanligt, och jag läser på flera håll hur folk tar avstånd.
Det är givetvis välkommet. Men jag hör dem också säga att de inte förstår vad som orsakar detta, hur någon kan välja att attackera. De tycks tagna på sängen över att den hårda tonen i debatten ökar, att det politiskt motiverade våldet eskalerar. De är förvånade. Jag har en hälsning till dem alla:
”Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.”
Så sa Reinfeldt redan i valrörelsen 2010. Varför blir ni nu förvånade när ert vi- och dom-bemötande gör oss till öppet villebråd för hat?
Paula Bieler (SD), partistyrelseledamo