KRÖNIKA i Metro: Anna diagnostiserades med aggressiv bröstcancer för ett drygt år sedan. Hon hade sökt hjälp i över ett år, en remiss tog sju månader att hamna rätt. Men hon klagade aldrig.
Nu var det som det var med den saken, och hon gick rakt in i detta cancerkrig med öppna ögon. Hon opererades omedelbart, men cancern hade spridit sig så mycket att hon fick göra en ny, mycket större operation.
När hon såg sig i spegeln grät hon som ett barn. ”Det såg ut som om jag hade blivit sprängd på ett minfält.” Hon fick komplikationer. Knappt hade hon hunnit läka från dem innan det var dags för cellgiftsbehandlingar. Den sjätte var den värsta, då hade hon sådana smärtor att hon trodde hon skulle förlora förståndet.
Och så strålning ovanpå det, fem vändor, så stark så att hon fick stora brännsår. Dessutom drabbades hon av fatigue, en kroppslig trötthet som gör att hon kan somna mitt i en diskussion.
Ett år efter cancerbeskedet är Anna långt ifrån frisk. Hon har fortfarande så stora smärtor efter cellgiftsbehandlingarna att hon knappt kan gå tio steg i taget, hon har oerhört ont när hon sitter ner, hennes fötter är ständigt infekterade av stafylokocker.
För ett par veckor sedan ringde Försäkringskassan. ”Dina sjukdagar är slut. Du måste börja jobba.” ”Men jag klarar inte av att jobba. Mitt läkarintyg…” ”Det gills inte om du inte har ett dödsdatum. ”Både Anna och jag fick en chock. Hur är det möjligt att sjukdagarna kan ta slut för en så svårt sjuk människa? Och dödsdatum!
Men Anna är tyvärr inte ensam. Flera av de vänner hon lärt känna under sin behandling får samma besked. De kan få ett fortsattbidrag, runt 11 000 kronor i månaden. Det klarar ingen av dem att leva på.
Och de kan inte jobba. De har så ont att de går på starka smärtstillande och till och med morfin, och vem vill ha en morfinberusad människa som kollega?
”Bara läkarbesök och mediciner kostar femtusen den här månaden, sedan har man alla vanliga räkningar”, suckar Anna.
En väninna har fått sälja bilen. En annan har fått sälja huset. Många tvingas jobba fast de ständigt kräks och har svår migrän. En kvinna hade en hjärntumör. Efter ett år tvingade Försäkringskassan ut henne i arbetslivet, trots att hon vädjade och bad, hon orkade inte, hon var inte frisk.
Men Försäkringskassan lyssnade inte. Hon dog två veckor senare – och efterlämnade en liten dotter.
Jag vet inte om Försäkringskassan gör detta med regeringens goda minne, eller om handläggarna tolkar regelverket som fan läser Bibeln. Oavsett, så är det valår i år. Är det verkligen så här vi vill ha det?