INSÄNDARE av OLLE LJUNGBECK Ingen person kan bli en framgångsrik ledare som inte stöds av ett medvetet folk. Framförallt gäller det att ha medvetna och ”bildade” arbetare och lägre tjänstemän med sig. Detta gällde i hög grad Sverige då välfärdssamhället skapades.
Utan en bred sträva till folkbildning från fackföreningar och det socialdemokratiska partiet hade ingen av de stora (Branting, Per- Albin eller Erlander) lyckats.
Jag tror aldrig vi haft mer allmänbildade och samhällsmedvetna arbetare som i slutet av trettio- fram tom femtiotalet.
Vi har heller aldrig haft så brinnande folkbildare som under denna period. Förutom folkbildning i cirklar och föreläsningsföreningar hade vi också Folkets Universitet – folkhögskolorna. Dagens folkhögskolor kan inte alls jämföra sig med den tidens. Dåtidens bestod av högt kvalificerade lärare med en brinnande känsla för folkbildning. Många var på en nivå där inte ens högskolornas lärare platsar. Den tidens arbetare varvade ofta arbetet med folkhögskolekurser utan att för den skull alltid ha målsättningen att studera vidare eller göra karriär.
Själv arbetade jag med skogsarbete under början av femtiotalet. Bostäderna var enkla baracker. Men de befolkades av en arbetarkår som slukade litteratur. Varje vecka kom något bildningsorgan och placerade ut en packe böcker som nogsamt lästes och studerades. Men så var det också en period då litteraturen blomstrade inte minst den ”proletära” och samhällsupplysande.
Grovhuggna skogsarbetare inte bara läste böcker, de reciterade dikter liggande i britsen efter dagens slit. Inte nödvändigtvis Dan Andersson utan Edith Södergran, Harry Martinsson, Elmer Diktonius etc.
Detta förekommer inte längre. Trots en bättre och mångårig skola vet våra barn knappast någonting om sitt folks historia, (arbetarnas), litteratur och hur samhället fungerar. I bland tror jag att det är en djävulsk sammansvärjning från etablissemanget att inte ge våra barn detta för att kunna manipulera dem och förändra samhället i sin riktning. Den politik som skapade detta – den socialdemokratiska – är ju död.
Med framgångsrik ledare menar jag inte en Hitler, Stalin etc.
Den framgångsrike ledaren är den som kan skapa en välfärdsstat tillsammans med sitt folk. Som får det att känna samhörighet trots politiska skiljelinjer och därmed en stabilitet som både gynnar inrikespolitik som utrikes. Men en ledare som respekterar demokratin och vågar låta folket ta de avgörande besluten. Självklart också ett sekulärt samhälle där den enskilde visserligen kan känna dragning till vissa trosläror, men som tagit avstånd från att dessa läror skall styra eller påverka politiken.
I det samhället stod politikern nära medborgaren. Nu lever såväl politiker som myndighetspersoner i isolat helt främmande för folkets vilja. Får vi inte den medvetenheten som fanns fram till och med femtiotalet går vi obönhörligen mot en avveckling av demokratin. Vi har redan hunnit långt på den vägen.
Anslutningen till EU, godkännande av ett antal avtal sammanhängande med EU-medlemskapet, avskaffandet av ATP, krigsinsatserna i främmande länder, massinvandringen hade varit omöjliga på de premisser de ingåtts utan att de först underställts folket på ett verkligt demokratiskt sätt.
Ett belysande exempel på hur demokratin inskränkts och trampats på är upphävandet av ATP-systemet. Detta föregicks när det skapades av en enorm informationskampanj där medborgarna fick tre alternativ att välja på. När informationstiden var slut, folkomröstade man. Systemet blev ett bra sådant och hade fungerat än i dag om inte den ”socialdemokratiska” regeringen stulit 350 miljarder ur det. Givetvis applåderade borgarna brottet.
När så det nya och nuvarande genomfördes – som redan visat sig vara en katastrof – skedde det helt utan medborgerligt inflytande. Jo visst deltog politiker , men de hade ju för länge sedan avsvurit sig folkligt inflytande. I korthet kan man beskriva tillkomsten av det nya systemet sålunda. Några riksdagspolitiker och ”experter” låste in sig någon tid och bestämde under denna, hur systemet skulle vara konstruerat.
När man sedan steg ut och riksdagen tog beslut om införande, visste svenska folket ingenting om innehåll och hur det skulle fungera! Detta handlingsmönster har sedan därefter blivit vägledande för alla viktiga riksdags- och regeringsbeslut!
När vi i dag ser ”folkliga” revolter på olika håll i världen, hoppas både landets invånare och vi som ser händelseförloppen från läktarna, på en utveckling mot demokrati, stabilitet och någon form av om inte välfärd så i alla fall en väg som så småningom leder ditåt. Men tyvärr har vi inte, trots en lång följd av år kunnat stärkas i
förhoppningen att det skall gå vägen.
Det är här vi måste fråga oss varför? Kan en totalt misslyckad biståndspolitik vara orsaken?
En politik där diktatorerna plockat minst två tredjedelar av hjälpen i egna fickor. Där inga som helst krav ställts för bidragens tillhandahållande. Varje år står medborgarna i en massa afrikanska och asiatiska stater med händerna framsträckta för hopp om nya allmosor. Detta upprepas och upprepas.
I stället för allmosor borde vi lära dem odla sin jord, hantverksskicklighet, grävande av brunnar och beskoga sina marker. Men också ställa krav på mänskliga rättigheter för kvinnor/flickor. Det kanske ändå viktigaste borde vara att bekämpa analfabetismen. Satsa på skolor och folkbildning. Göra dem medvetna om att de själva är vägen till framgång.
När man ser hur dagens revolter nästan alltid slutar med ett värre elände än tidigare; som råare diktatur, hårdare motsättningar, såväl etniska som religionsgrundade, fortsatt analfabetism etc borde inte minst Sverige tänka om och inse meningslösheten med ständigt återkommande allmosor. Trots att många av dessa länder är rika på naturtillgångar och jord verkar det som om bidragsländerna gett upp och för en politik där det naturliga är att invånarna i dessa länder gör bäst i att lämna dem!
/Olle Ljungbeck, Gävle