INSÄNDARE Sverige är i kris. Det kommer till uttryck bl a inom politiken, kulturen och moralen.
Ett synligt tecken på detta inom politiken är mångfalden av vänster- och högerextrema- och andra grupper som knappast själva vet vad de representerar utan där slagorden blivit det väsentliga innehållet i deras program.
Den främsta orsaken till denna utveckling är högst sannolikt bristen på ledarskap i dagens Sverige. Inget parti kan i dag uppvisa någon företrädare (ledare i ordets egentliga och positiva betydelse existerar inte i dag) med visioner som inte enbart sträcker sig en dag framåt eller behandlar Sverige som en enhet.
Låtsasvisionären Reinfeldt avslöjade sig snabbt som egoismens och de lyckosammas företrädare. De andra i alliansen är knappt märkbara. Utom möjligen Jan Björklund som gjort allt för att förstöra skolan.
Löfven riskerar att bli socialdemokraternas största flopp genom tiderna. Inte heller han når ut längre än till det för dagen aktuella. En person som redan visat sig kvala in på första plats bland opportunister och vindflöjlar. Skulle aldrig våga gå mot vinden om han stod ensam. Men så syns redan resultatet i opinionsundersökningarna. Den fege blir alltid en förlorare på sikt.
Totalt i avsaknad av visioner. Politiskt korrekt in absurdum.
Miljöpartiet blir alltmer ett parti som saknar verklighetsförankring och stöds till stor del av personer som är fullständigt renons på kunskaper om natur, fauna, miljö, jordbruk och vad som krävs för att ett samhälle skall fungera.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt står för en del ideér som har verklighetsanknytning men dras i gengäld med medlemmar som fullständigt saknar sådan och i många fall inte lämnat kommunismens våldsförhärliganden bakom sig. Så länge partiet i så stor omfattning består av salongs- och kvasiradikaler kommer man aldrig över 10 procent.
Sverigedemokraterna. Trots sina brister det enda parti som har en realistisk och nykter syn på invandringen.
Uppstickaren FI verkar att ha samlat alla de avvikare som inte fick plats i V. Detta partis visioner är framförallt att göra heterosexuella till homosexuella etc. Månggifte, fri invandring etc.
Aldrig något om frigörelse för invandrarkvinnor/flickor. Aldrig några insatser där kvinnor är som mest förtryckta.
HBTQ-rörelserna. Innan jag svär i kyrkan vill jag betona varje människas rätt att forma sitt eget liv efter egen vilja så länge det inte skadar andra. Sedan detta sagts vill jag dock ställa frågan vilken djupare ideologi eller vilka visioner dessa rörelser har utöver att klä sig mer eller mindre nakna och när tillfälle ges, måla och klä ut sig som om de betraktar detta som livets främsta mål. Vad har de för andra visioner än att som heterosexuella få vara vad de fötts till? Karnevalerna kan väl inte vara huvudmålet?
Var tog kulturen vägen? Under 30-40-50 talen blomstrade litteratur, teater etc. Programledarna i radio var kunniga och bildade, ofta framstående konstnärer själva. I dagens medier krävs i stort sett enbart ungdom för att bli programledare med därav åtföljande miserabla resultat.
Den som minns bl a radioteatern under Hjalmar Gullberg m fl kan inte annat förstå än att vi lämnat det som benämns kultur bakom oss för gott.
Dagens massinvandring är sannlikt den största påverkan på det svenska samhället som någonsin förekommit. Trots detta hanteras den av de ansvariga, regering, riksdag och myndigheter som en bagatell. Där nationellt viktiga avgöranden överlämnas till statliga tjänstemän och medborgarna förhånas om de har några synpunkter.
Detta är givetvis en fråga för folket i en folkomröstning om Sverige fortfarande vore en reell demokrati. Men nu är Sverige inte detta längre. Men då måste vi ju återskapa demokratin bl a genom att kräva folkomröstning men också visa det i kommande val.
Den påverkar i hög grad demografin, värderingar, bostadssituationen, sysselsättning/arbetslöshet, sjuk- åldringsvård och skola etc. Knappast någon annan fråga påverkar oss så mycket framöver. Trots detta finns inga planer hur alla dessa problem skall mötas och förhoppningsvis lösas utan såväl ekonomisk katastrof som mänskliga konflikter, där motsatsförhållandena mellan den inhemska befolkningen och de inkommande tar sig uttryck i våld och i förlängningen dödande.
I dagarna hålls en konferens i Norrköping med den islamistiska rörelsen Dawa som arrangör. Ungefär 1000 manliga islamister kommer till mötet. Endast män är tillåtna bevista det. Kvinnliga reportrar från våra dagstidningar tas inte i hand eftersom muslimska män inte gör detta. Vid intervjuerna har kvinnoförtrycket tydligt kommit till uttryck.
Flera ”prominenta” islamister anser att kvinnan är mindre värd än mannen. De har också tydligt uttalat sitt förakt för svensk jämlikhetspolitik.
Var finns Ullenhag och Alliansens kvinnliga ministrar och varför inte Mona Sahlin och Gudrun Schyman? Hur länge till skall dessa stackare kunna hålla sin hycklande mask utan att rodna? Tänk om Ullenhag och övriga som aldrig avstår från att jaga rasister, främlingsfientliga etc även om de inte finns, vågade gå i svaromål med dessa mörkmän och antidemokrater. Men fegheten segrar alltid i Ullenhags fall!
/Olle Ljungbeck