”Alla tror att jag bara är en byggnad av betong och utan själ. Men allt och alla har en själ, även jag, som av människorna som sitter och går i mej har blivit titulerad Nässjö stadshus. En byggnad som jag har en livslängd, även om människorna inte tror det. Jag tror dessvärre att jag har kort tid kvar, på grund av att jag år ut och år in tvingas höra alla dessa lögner, lögner och åter lögner från de människor som varje dag går och sitter i mej, detta Nässjö stadshus.
Min själ har blivit så tyngd av lögnerna från människorna som går i detta stadshus att jag snart tror att hela jag kommer att falla ihop. Värst är det när det är så kallade kommunfullmäktigemöten i mej. Dessa sker en gång i månaden, och det är då jag tvingas lyssna till de värsta lögnerna. Men det finns ett möte som är det värsta på året, vilket infinner sig en gång om året vid denna tidpunkt.
Det kallas utav människorna för det årliga och stora budgetsammanträdet, och eftersom detta möte håller på från tidig morgon till sen kväll så blir lögnerna extra outhärdliga att lyssna till. Tänk alla dessa lögner jag kommer tvingas utstå att lyssna till imorgon. Jag hoppas inte jag faller ihop av denna tortyr mitt under mötet.”