Vänsterpartiets antirasistiska strategi har misslyckats, Sverigedemokraterna har vunnit röster från arbetarrörelsen och Socialdemokraterna misslyckas med att vinna dem tillbaka”, skriver de aktiva vänsterpartisterna från Lund, Abe Bergegårdh och Anders Jarfjord på SvT Debatt.
”Att försvara mångkulturalism, moskébyggen och förfasa sig över SD:s historia övertygar inte dessa arbetarväljare. V måste våga vilja vara ett massparti som aspirerar på att förändra samhället, inte ett litet parti som försöker vara så ”korrekt” som möjligt”, skriver herrarna angående att försöka vinna över röster.
”En färsk undersökning visar att 17 procent av LO: s medlemmar sympatiserar med SD. I synnerhet den manliga arbetarklassen. Idag skulle nästan var tredje inom Byggnads rösta på SD. Samtidigt poängterade nyligen Jimmie Åkesson att SD ska prioritera LO-kvinnorna genom att fokusera på trygghetsfrågor och arbetsmarknadsvillkor. Partiet har en stor potential att bli ännu starkare inom LO-kollektivet.
Den här utvecklingen svarar socialdemokratin på genom en medveten icke-strategi: att tiga. Begripligt, att likt Mona Sahlin ge sig in på SD:s egen planhalva och diskutera värderingar och mångkultur är en ren kamikazestrategi. Då återstår bara tystnad.
[...]
S skulle i en debatt med SD tvingas erkänna att de själva gjort bort sig, att de måste ändra sin politik, för att vinna den debatten – knappast troligt.
[...]
Den antirasistiska strategin har varit ett misslyckande, den har framförallt riktat in sig på SD i stället för på deras (potentiella) väljare. Att försvara mångkulturalism, moskébyggen och förfasa sig över SD:s historia övertygar föga dessa arbetarväljare: det ger varken mat på bordet eller stillar en upplevd oro i vardagen.
SD:s väljare är inte dumma /…/ Beröringsskräcken gentemot SD stärker deras oppositionsroll medan vi framstår som barnsliga. SD stödjer i regel en borgerlig politik, men det händer att de driver vettiga förslag.
[...]
Så länge SD kan utmåla sig som det enda oppositionspartiet kommer de att växa. När de växer så för det med sig att samhällsagendan förändras.
[...]